Charlie Magnusson

Trafik och transporter är ämnen som ofta debatteras i politik och i media. Oftast är också debattens vindar som hetast när vädret är som kallast. Och då handlar det om tåg – trots att nio av tio resor faktiskt sker på vägen.

Frågar vi våra politiker vad de tycker om fri rörlighet så är de allra flesta positiva. Vi bor i ett land som sällan ligger i krig och där vi har en lång tradition av att resa. Reser vi mycket långt tar vi flyget. Reser vi lite kortare sträckor tar vi kanske tåget. Ska vi färdas till en ö är ofta båten ett bra alternativ. Och så vidare. Men de allra flesta av oss har ett vardagspussel att lösa och då är bilen svårslagen, speciellt om man bor utanför de största städernas kärnor.

Varför är det då så lite fokus på bilen i den politiska trafikdebatten? Visst talas det om bilar, invänder du kanske. Jo, vi har sett hur partier vill höja eller sänka bensinskatten och alla är eniga om att utvecklingen mot fossilfria drivmedel och effektivare motorer gärna får gå mycket snabbare. Men, om bilens nytta brukar det vara märkligt tyst från politiskt håll. Detta trots att många inte hade kunnat bo där de önskar eller jobba där de gör utan tillgång till bil. Inte heller hade de kunnat åka och hälsa på släkt och vänner på helgen och barnen hade nog fått strunta i en del av de fritidsaktiviteter de tycker om.

Bilister känner ofta att de är utskällda och sedda över axeln. En del fördummande kampanjer hjälper inte heller till. Vi har alla sett plakat med slogans som Inte Bilen Under Milen (jodå, gå du 9 km med barnvagn i snön i Norrlands inland för att ta dig till ICA och sen samma 9 km tillbaka med matkassarna) eller Inga Löjliga Bilresor (att kalla någon för löjlig är inget annat än ohyfsat). Andra politiker tycker att bilisterna borde stå för sina egna kostnader. Det är förvisso en synpunkt man kan ha respekt för, men det gör de liksom redan. Med råge. Sedan länge.

Därför skulle jag vilja se en valrörelse med positiva och konkreta förslag om bilismen. Där skuldbeläggandet och pajkastandet äntligen kan kallas passé och där vikten av att kunna ta sig dit man behöver, på den tid det passar lyfts upp som en rättighet.

Men kanske är det så att hälsan tiger still. Bilen fungerar så bra i nästan alla väder och blir därför inte lika utsatt för folkets vrede som när tågen stannar på grund av några minusgrader. Ser vi till bussar så är det samma sak där; vem har inte fått åka med en ersättningsbuss när tåget står still? Så det är kanske därför vi inte pratar så mycket om fordonen som färdas på vägar i den politiska debatten, då debatten ju oftast rör sig kring problem. Men även bilen skulle må bra av lite omtanke och engagemang. Bättre vägar, fler och bättre parkeringsplatser och rimliga skatter. För trots allt så är det bilen som håller igång mobiliteten i Sverige. Det vore något att ha med i årets valrörelser!

Det är ingen som ifrågasätter om det ska gå vattenledningar och avloppsrör till alla hus i städerna. Inte heller elledningar och även bredband börjar bli standard. Gator och parkeringar är en lika väsentlig del av våra städer, men dessa är desto mer omtvistade. Allt oftare planeras det bostäder som inte har tillräckligt med parkeringsplatser i anslutning till husen och de så kallade parkeringsnormerna blir allt mer naggade i kanten i nya bostadsområden. Till exempel så finns det bostäder i Stockholm där hushållen beräknas ha en halv bil per lägenhet. Självklart blir det kaos, något som grannkvarteren kan vittna om.

Häromdagen kunde vi läsa att till och med bilpoolerna börjar lida av att sakna parkeringsplatser, något som slår omkull hela tanken med att kunna ha tillgång till bil utan att äga en själv.

Så frågan vi måste ställa oss själva och de som vi valt att bestämma – ska bilen ha någon plats i våra städer?

Svaret är förstås ja. Det ska finnas plats för oss alla i städerna, oavsett hur vi väljer att färdas. Och då ingår att även kunna ha bilen parkerad när vi inte använder den. Vi vet nämligen att det helt klart kommer att finnas efterfrågan av individuell mobilitet även i fortsättningen. Idén att själv bestämma när man ska resa, från vilken punkt man ska resa, vart man ska resa och med vem man ska resa kräver någon slags fordon. Det är också så att fordon tar plats och därför måste man reservera plats i städerna både för trafik och parkerade fordon. För utan fri rörlighet försvinner liksom vitsen med staden.

Charlie Magnusson är informationschef på Motorbranschens Riksförbund, MRF.

Enkelriktningar, gupp, trängselskatter, avsmalningar – det finns otaliga sätt att försämra för oss bilister på gatorna. Anledningen anges ofta vara miljöskäl. Bilar är smutsiga och folk borde istället åka kollektivt, gå eller cykla. Så är i alla fall många kommuners hållning i mobilitetsfrågan.

Men det är fel. Bilarna blir allt tystare och renare och det dröjer inte länge förrän vi har gott om helt utsläppsfria bilar på våra gator. Då faller miljöargumentet, men stadsplanerarna fortsätter att tänka i gamla spår. Nya bostadsområden byggs utan att innehålla tillräckligt bra angöring eller tillräckligt många parkeringsplatser. Följden blir kaos i trafiken och trafikstockningarna tas som ett tecken på att ännu fler åtgärder för att få bort bilarna måste göras. Gator spärras av och parkeringsplatser plockas bort, vilket gör att handeln i city sakta dör ut. Då blir planerarnas lösning att vara njugga med tillstånd till handel i ytterområdena. Och allt blir sämre.

Även mindre orter inspireras av storstädernas åtgärder mot bilism. Dyrare p-platser, bilfria zoner och avspärrningar blir allt vanligare trots att samhällena varken lider av trängsel eller andra trafikproblem. Inte heller går det att styra om människor till kollektivtrafiken, då denna inte är utbyggd i orterna på landsbygden.

Det måste istället ske ett rejält omtänk i planeringsprocesserna. Bilen är nämligen här för att stanna. Vi vill ha individuell mobilitet och vi vill kunna dra nytta av den flexibilitet och frihet som bilen bidrar till. Vi använder bilen för att kunna ta oss till jobbet, för att sköta våra vardagsbestyr och för att kunna göra utflykter och hälsa på släkt och vänner. Vi vill kunna bo på landet om vi känner för det och vi vill kunna byta jobb till ett bättre i grannkommun om det passar oss. Utanför de större städerna är detta omöjligt utan bil. Därför behöver vi bilen både i tätorten och på landsbygden och då är det fel att planera och bygga för framtiden med dåtiden som norm.

Vi vet att det finns ett visst antal kronor i vår statsbudget som ska fördelas. Lagar ska stiftas, utredningar ska göras. Men, med det inte sagt att det med automatik finns en ambition att försvara och upprätthålla den fria mobiliteten. Så vem tar på sig ansvaret för att ha denna överblick? Borde det inte vara vårt högsta lagstiftande organ, riksdagen?

Under riksdagens motionsperiod nu i höstas så lades det 3322 stycken motioner. Det är ungefär 9,5 motioner per riksdagsledamot. Endast fyra av motionerna dyker upp om man söker på ordet ”mobilitet”. Av dessa så handlar en om äldrepeng, en om utbildning och forskning, en om investeringsbidrag i åkerinäringen och en om behovet av trafikmedicinska centra för att bibehålla äldres och funktionsnedsattas mobilitet. Enbart den sistnämnda, lagd av Kerstin Engle (S), handlar om den typen av mobilitet som jag syftar på här; den som handlar om fri, fysisk rörlighet.

Så frågan är alltså hur våra folkvalda lagstiftare ser på mobiliteten. Upplever de att den är hotad eller att den är fri? I diskussionerna, som ofta initieras av miljöpartiet, om att ersätta transporter av människor och varor på väg med transporter på spår tas sällan mobilitetsperspektivet upp. Andra aspekter, som miljö och skatter, prioriteras högre än värdet av den fria rörligheten. Att störningar som utsläpp och buller bör minskas är de flesta ense om, men få hävdar att fri mobilitet, som för övrigt ingår i FNs deklaration om mänskliga rättigheter, ska vara okränkbart – det här vi tyvärr sällan från lagstiftarhåll.

När vi pratar om fri mobilitet så leder det ofta tankarna till infrastrukturinvesteringar av olika slag, eftersom det ju de facto handlar om att kunna färdas från punkt A till punkt B, oavsett på vilket vis. Dock följer det aldrig med någon konsekvensbeskrivning som tar upp mobilitetsperspektivet. Hur påverkar till exempel extra stora investeringar i järnväg mobiliten? Åtta av tio resor sker på väg och pengarna till just vägar blir ju med automatik mindre om det satsas mer på spår. Hur påverkar minskningar av mobilitet i en viss stad, låt säga Stockholm, både där och i resten av landet? En intressant fråga med tanke på spårvagnssatsningarna som ju inte är billiga precis. Om E20 i Västsverige byggs ut – eller inte byggs ut – hur påverkar det den sammantagna mobiliteten?

Är det månne så att våra lagstiftare upplever att mobiliteten är perfekt som den är och inte i något behov av förändring? För så är det inte. Mobiliten måste ständigt försvaras och allra helst utökas. Den är en grund för vårt välstånd och för demokratin. Varje investering kräver en miljökonsekvensbeskrivning, vilket är bra. Men vi behöver även undersöka konsekvenserna för mobiliteten i beslutsprocesserna. Tar våra förtroendevalda i riksdagen på sig detta ansvar?