Varför tar allt fler 18-åringar körkort?

Körkortstagandet ser ut att för andra året i rad öka tydligt bland 18-åringar. För oss som på något sätt jobbar med frågan är det sensationellt. På tio år, mellan 1990 och 2000, sjönk andelen 18-åringar med körkort från 49 till 25 procent. Det var också under denna period som moms infördes på körkortsutbildning. Efter år 2000 har andelen gått lite upp, lite ner och lite upp igen. Drar man ut en trend över de senaste tio åren så pekar den på en ökning över tid.

Ett antal faktorer förutom ökade kostnader bidrog till nedgången. Den allmänna trenden att bli vuxen senare samt brist på ungdomsjobb och sommarjobb för att finansiera kortet, är bidragande faktorer. Körkortet fick också tuffare konkurrens från flygresor och elektronik på de ungas önskelistor.

De senaste två åren har dock något hänt, då andelen 18-åringar med körkort har dragit iväg över 30 procent och antyder en snabbare ökning. Tekniska problem och långa provköer har förekommit även under denna tid, så ökningen bör inte vara myndigheternas förtjänst. Inte heller har kostnaderna minskat. Kan svaret finnas hos 18-åringarna själva?

Nittiotalisterna utmålas inte som sina äldre syskon, som mega-individualister med rätt att konsumera; musik, mobilitet och utbildning. De tillhör istället den första generationen som återupptäcker traditionella värderingar och gör dem till sina, till exempel när det gäller familj och arbete. Man vill ordna den lilla världen innan man tar itu med den stora. (bl.a. Thomas Fürth/Kairos Future). Med tanke på den kärva arbetsmarknaden kanske vetskapen om körkortets betydelse på arbetsmarknaden driver fler ungdomar att ta körkort, oavsett vad de drömmer om.

Själv är jag född 1978 och tog körkort så fort jag kunde, liksom alla mina vänner från Forshaga. Det var inte för att jag hyllade folkhemsidealen utan för att få köra bil vilket var roligt i sig, samt vara självständig och rörlig i allmänhet. Möjligtvis tillhörde jag ”backpackergenerationen” (trots att jag aldrig tog mig till Sydostasien), men det har aldrig föresvävat mig att leva ett helt liv, eller ens en månad för länge, utan körkort.

Jag upplever att jag har missat både åttiotalisternas påstådda ”skjutsa mig”-inställning och nittiotalisternas återuppväckta strävsamhetsideal.

Jag behöver därför hjälp från dig som är född på 90-talet att svara på frågan:
Kan det vara så att 2013 var året då dina nygamla värderingar fick genomslag i körkortsstatistiken?

Jag ser fram emot dina tankar, låt oss diskutera här i kommentatorsfältet!

Petter Nilsson är utredare på BIL Sweden.