Planering för framtiden med dåtiden som norm

Enkelriktningar, gupp, trängselskatter, avsmalningar – det finns otaliga sätt att försämra för oss bilister på gatorna. Anledningen anges ofta vara miljöskäl. Bilar är smutsiga och folk borde istället åka kollektivt, gå eller cykla. Så är i alla fall många kommuners hållning i mobilitetsfrågan.

Men det är fel. Bilarna blir allt tystare och renare och det dröjer inte länge förrän vi har gott om helt utsläppsfria bilar på våra gator. Då faller miljöargumentet, men stadsplanerarna fortsätter att tänka i gamla spår. Nya bostadsområden byggs utan att innehålla tillräckligt bra angöring eller tillräckligt många parkeringsplatser. Följden blir kaos i trafiken och trafikstockningarna tas som ett tecken på att ännu fler åtgärder för att få bort bilarna måste göras. Gator spärras av och parkeringsplatser plockas bort, vilket gör att handeln i city sakta dör ut. Då blir planerarnas lösning att vara njugga med tillstånd till handel i ytterområdena. Och allt blir sämre.

Även mindre orter inspireras av storstädernas åtgärder mot bilism. Dyrare p-platser, bilfria zoner och avspärrningar blir allt vanligare trots att samhällena varken lider av trängsel eller andra trafikproblem. Inte heller går det att styra om människor till kollektivtrafiken, då denna inte är utbyggd i orterna på landsbygden.

Det måste istället ske ett rejält omtänk i planeringsprocesserna. Bilen är nämligen här för att stanna. Vi vill ha individuell mobilitet och vi vill kunna dra nytta av den flexibilitet och frihet som bilen bidrar till. Vi använder bilen för att kunna ta oss till jobbet, för att sköta våra vardagsbestyr och för att kunna göra utflykter och hälsa på släkt och vänner. Vi vill kunna bo på landet om vi känner för det och vi vill kunna byta jobb till ett bättre i grannkommun om det passar oss. Utanför de större städerna är detta omöjligt utan bil. Därför behöver vi bilen både i tätorten och på landsbygden och då är det fel att planera och bygga för framtiden med dåtiden som norm.