mars 2013

För några dagar sedan kom jag hem efter en härlig vecka i Idre. Resan från Stockholm och tillbaka gick i en bil fullastad med mig, hustru, barnbarn och all utrustning – från olika sorters skidor till extra underställ. Visst kan man komma till svenska fjällen med tåg och buss. Men för väldigt många är det bara en teoretisk möjlighet. För oss var bilen en nödvändighet och dessutom ett nöje. Fem timmars ostört prat samtidigt som man susar fram genom det svenska vinterlandskapet är ingen dålig början på en fjällvistelse!

Väl uppe i Idre bodde vi som så många andra i en fjällstuga några kilometer från backen. Visst ligger också en del hus i direkt anslutning till liftarna, men flertalet svenska skidanläggningar skulle inte överleva utan bilburna kunder. Utan bilen stannar liftarna!

Jag bor i Stockholms innerstad. Ibland uttalar sig politiker som om det är en onödig lyx för innerstadsbor att ha bil. Helst ska i alla fall deras bilar bort från gatorna. Och de som envisas med att ha bilen parkerad på gatan ska få betala dyrt för det. Men bilen är minst lika nödvändig för dem som bor innanför tullarna som för dem som bor utanför. Inte för att vi innerstadsbor gillar att åka runt med bil inne i city, utan för att bil ofta är den enda möjligheten att ta oss till platser utanför Stockholm.

Det blir allt vanligare i Stockholm att tränga undan biltrafik till förmån för fotgängare, cyklister och kollektivtrafik. I en del fall är det säkert nödvändigt för att vi alla ska få plats på Stockholms gator. Men inte sällan kan en ren fientlighet mot bilism anas när bilfiler plockas bort till förmån för cykelbanor och bredare trottoarer. Hur många stockholmare lider egentligen av den förskräckliga trängseln på trottoarerna? Och är inte problemet för cyklisterna snarare att cykelbanorna inte hänger samman än att de är för smala?

Jag ser gärna att staden planeras så att många människor kan komma in i city och röra sig där. Men den måste också planeras så att vi som bor inne i staden kan komma ut ur den med våra bilar, och dessutom ha någonstans att förvara dem när de inte används. Bilen är inte en onödig lyx. Den är inte heller ett nödvändigt ont. Den är en fantastisk möjlighet. Den gör att vi kan komma till platser vi annars inte skulle ha nått, och att vi kan få upplevelser vi annars hade blivit utan. Om det inte lät lite patetiskt skulle jag tacka bilen för en härlig vecka i Idre…

Dick Kling är ordförande i Skattebetalarnas Förening.

Enkelriktningar, gupp, trängselskatter, avsmalningar – det finns otaliga sätt att försämra för oss bilister på gatorna. Anledningen anges ofta vara miljöskäl. Bilar är smutsiga och folk borde istället åka kollektivt, gå eller cykla. Så är i alla fall många kommuners hållning i mobilitetsfrågan.

Men det är fel. Bilarna blir allt tystare och renare och det dröjer inte länge förrän vi har gott om helt utsläppsfria bilar på våra gator. Då faller miljöargumentet, men stadsplanerarna fortsätter att tänka i gamla spår. Nya bostadsområden byggs utan att innehålla tillräckligt bra angöring eller tillräckligt många parkeringsplatser. Följden blir kaos i trafiken och trafikstockningarna tas som ett tecken på att ännu fler åtgärder för att få bort bilarna måste göras. Gator spärras av och parkeringsplatser plockas bort, vilket gör att handeln i city sakta dör ut. Då blir planerarnas lösning att vara njugga med tillstånd till handel i ytterområdena. Och allt blir sämre.

Även mindre orter inspireras av storstädernas åtgärder mot bilism. Dyrare p-platser, bilfria zoner och avspärrningar blir allt vanligare trots att samhällena varken lider av trängsel eller andra trafikproblem. Inte heller går det att styra om människor till kollektivtrafiken, då denna inte är utbyggd i orterna på landsbygden.

Det måste istället ske ett rejält omtänk i planeringsprocesserna. Bilen är nämligen här för att stanna. Vi vill ha individuell mobilitet och vi vill kunna dra nytta av den flexibilitet och frihet som bilen bidrar till. Vi använder bilen för att kunna ta oss till jobbet, för att sköta våra vardagsbestyr och för att kunna göra utflykter och hälsa på släkt och vänner. Vi vill kunna bo på landet om vi känner för det och vi vill kunna byta jobb till ett bättre i grannkommun om det passar oss. Utanför de större städerna är detta omöjligt utan bil. Därför behöver vi bilen både i tätorten och på landsbygden och då är det fel att planera och bygga för framtiden med dåtiden som norm.

Allt färre ungdomar tar körkort. Trenden har pågått sedan 90-talet och har ännu inte brutits. De allra flesta tar dock körkort fortfarande, men många är inte längre ”ungdomar” då. När man har pluggat klart och/eller bildar familj så känns betydelsen av körkortet i armarna när man släpar matkassar på bussar och pendeltåg, i förnedringen när man måste tacka nej till ett jobb som verkade klart, i snopenheten när man inser värdet av att kunna skjutsa barnen till fritidsaktiviteter, sjukhus och tandläkare eller helt enkelt någonstans ut på landet till helgen. Då tar man körkort, kosta vad det kosta vill.

Men så länge vi är unga så kan vi skjuta sådana ”bekymmer” åt sidan. Och ung vill man ju va! Att ungdomar inte tar körkort har länge betraktats i termer av livsstil – att resor och nöjen prioriteras av ungdomar som i allt högre grad bor i storstäder där de inte är beroende av bil. Det verkar till och med lite häftigt, modernt och attraktivt att vara så där ungdomlig, bekymmersfri, barnfri, bilfri, utsläppsfri… och körkortslös.

Men det kanske inte alltid är sådär häftigt att vara ung. Det kanske inte alltid är ett aktivt val att sakna körkort, inte heller leder det med automatik till en fri, aktiv, intressant, miljövänlig och ungdomlig livsstil. Vid närmare granskning förändras faktiskt bilden och saken blir mer brännande. Ungdomar utan körkort är kraftigt överrepresenterade bland de arbetslösa i samma ålder. Körkort B är samtidigt den mest efterfrågade formella kompetensen på arbetsmarknaden efter ”yrkesspecifik kompetens” när det gäller jobbkategorier som inte kräver högre examen, vilket domineras av serviceyrken, helt enkelt de jobb som kan ge en ung människa ett jobb här och nu.

Vad körkortet ger oss, unga som gamla, är möjligheter. Möjligheter att tjäna egna pengar, att själv vara mobil, att leva ett gott familjeliv och att hjälpa andra att nå sina destinationer.

Naturligtvis har vi kvar möjligheten att alltid cykla till jobbet om vi vill det. Men den där sköna fria livsstilen och det där jobbet – som lagerarbetare, djurskötare, it-konsult, traumakirurg, kaffesäljare, vvs-montör eller vd för en webbyrå – kräver likafullt det där kortet.