Vem tar ansvar för den fria mobiliteten?

Av Charlie Magnusson
 

Vi vet att det finns ett visst antal kronor i vår statsbudget som ska fördelas. Lagar ska stiftas, utredningar ska göras. Men, med det inte sagt att det med automatik finns en ambition att försvara och upprätthålla den fria mobiliteten. Så vem tar på sig ansvaret för att ha denna överblick? Borde det inte vara vårt högsta lagstiftande organ, riksdagen?

Under riksdagens motionsperiod nu i höstas så lades det 3322 stycken motioner. Det är ungefär 9,5 motioner per riksdagsledamot. Endast fyra av motionerna dyker upp om man söker på ordet ”mobilitet”. Av dessa så handlar en om äldrepeng, en om utbildning och forskning, en om investeringsbidrag i åkerinäringen och en om behovet av trafikmedicinska centra för att bibehålla äldres och funktionsnedsattas mobilitet. Enbart den sistnämnda, lagd av Kerstin Engle (S), handlar om den typen av mobilitet som jag syftar på här; den som handlar om fri, fysisk rörlighet.

Så frågan är alltså hur våra folkvalda lagstiftare ser på mobiliteten. Upplever de att den är hotad eller att den är fri? I diskussionerna, som ofta initieras av miljöpartiet, om att ersätta transporter av människor och varor på väg med transporter på spår tas sällan mobilitetsperspektivet upp. Andra aspekter, som miljö och skatter, prioriteras högre än värdet av den fria rörligheten. Att störningar som utsläpp och buller bör minskas är de flesta ense om, men få hävdar att fri mobilitet, som för övrigt ingår i FNs deklaration om mänskliga rättigheter, ska vara okränkbart – det här vi tyvärr sällan från lagstiftarhåll.

När vi pratar om fri mobilitet så leder det ofta tankarna till infrastrukturinvesteringar av olika slag, eftersom det ju de facto handlar om att kunna färdas från punkt A till punkt B, oavsett på vilket vis. Dock följer det aldrig med någon konsekvensbeskrivning som tar upp mobilitetsperspektivet. Hur påverkar till exempel extra stora investeringar i järnväg mobiliten? Åtta av tio resor sker på väg och pengarna till just vägar blir ju med automatik mindre om det satsas mer på spår. Hur påverkar minskningar av mobilitet i en viss stad, låt säga Stockholm, både där och i resten av landet? En intressant fråga med tanke på spårvagnssatsningarna som ju inte är billiga precis. Om E20 i Västsverige byggs ut – eller inte byggs ut – hur påverkar det den sammantagna mobiliteten?

Är det månne så att våra lagstiftare upplever att mobiliteten är perfekt som den är och inte i något behov av förändring? För så är det inte. Mobiliten måste ständigt försvaras och allra helst utökas. Den är en grund för vårt välstånd och för demokratin. Varje investering kräver en miljökonsekvensbeskrivning, vilket är bra. Men vi behöver även undersöka konsekvenserna för mobiliteten i beslutsprocesserna. Tar våra förtroendevalda i riksdagen på sig detta ansvar?

Dela!

Kommentarer stängda.