Bilen – räddaren i vardagen

Av admin
 

I över 10 år pendlade jag med bil till jobbet. Hade jag åkt kommunalt hade jag kommit insläntrande någon timme innan lunch. Och dessutom ville jag gå tidigt för att hämta mitt barn på dagis. Att åka kommunalt var alltså uteslutet. Men nu skulle jag börja jobba inne i stan. Bra, tänkte jag. Då kan jag lämna bilen på infartsparkeringen och åka pendeltåget in. Det går fort.

Redan första morgonen insåg jag att så enkelt skulle det inte bli. När jag körde in på infartsparkeringen strax före klockan 8 på morgonen var det redan överfullt. Vid några andra tillfällen var jag tvungen att ställa bilen där det gick för att hinna till kundmöten i stan. Droppen kom när jag vid något tillfälle varit tvungen att lämna bilen på en icke anvisad parkeringsplats inom områden (helt utan att stå i vägen för någon). När jag kom tillbaka hade jag en parkeringsbot på rutan. Utfärdad av kommunen – samma kommun som inte kunde tillhandahålla tillräckligt med parkeringsplatser!

Då blev jag arg. Jag ringde kommunen men det bara spädde på min ilska: ”Du kan ju hyra en parkering i parkeringshuset vid centrum”, fick jag som förslag. Personen i luren avslöjade också att det inte finns mer mark att bygga infartsparkering på. Däremot har kommunen byggt en jättestor bussterminal. Men tyvärr passar bussarna bara med vartannat pendeltåg. Pendeltågen går varje kvart, bussarna en gång i halvtimmen.

Nej, kommunen vill få oss att cykla. Den längsta sträckan för boende inom kommunen är nämligen endast 5 kilometer. Därför tar de mycket liten hänsyn till oss som vill leva med bil. Den inställningen vill jag inte kalla bilfientlig utan faktiskt familjefientlig. Och den finns garanterat på fler håll än i den här kommunen som jag beskriver.

Eftersom den här kommunens mål är att få oss lämna bilen och börja cykla, bjöd de in till ”Cykelns dag” den 18 januari. En av aktiviteterna var invigningen av en ny cykelpump vid pendeltågsstationens cykelparkering.

Jag bara undrar: tror de verkligen att det ska få oss att cykla? I januari? Med kjol och datorväska? Barnen på pakethållaren? Och två matkassar på cykelstyret? Och hinna till fotbollsträningen klockan halv fem?

Jag säger bara: allvarligt, låt bli min bil, tomtar!

(Ps, jag hyrde senare en parkering i parkeringshuset. Och tipsade lokaltidningen om problemet. Några artiklar senare hyrde också kommunen in sig i parkeringshuset – översta våningen blev infartsparkering.)

Britta Bylander en av initiativtagarna till www.bilbrudar.se. En sajt för kvinnor som behöver eller gillar bilar och motorsport.

Dela!

Kommentarer stängda.