Mobilitet – inget att vara rädd för

Minns ni den polske rörmokaren? För er som inte vet vad jag menar så var det ett begrepp, eller kanske snarare ett fenomen, som fick liv i samband med EUs utvidgning för några år sen. Franska motståndare till utvidgningen målade upp en bild av att horder av lågavlönade lönedumpande byggjobbare från Polen och andra nya medlemsländer skulle invadera Frankrike och ta alla jobben ifrån fransmännen.

Vi hade ett liknande resonemang i Sverige för ca 10 år sen, där vår dåvarande statsminister Göran Persson myntade begreppet ”social turism”. Han menade att fri rörlighet av arbetskraft var helt okej, men han var orolig för att personer från de nya medlemsländerna skulle komma till Sverige och utnyttja våra trygghetssystem.

Med facit i hand så vet vi att det inte blev som nejsidans fransmän eller den svenske fd statsministern befarade. Polackerna lyckas till och med göra en bejublad PR-kupp av sin rörmokare och i Sverige märkte vi inte av någon större social turism från öst. Det finns helt enkelt sällan någon anledning att vara rädd för ökad mobilitet; tvärtom. Mobilitet inom och utanför hemlandets gränser är därför också en mänsklig rättighet enligt artikel 13 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Men ändå gör ofta makthavare, demokratiska eller ej, ett stort nummer av att varna för mobilitet i olika former. De hårdaste formerna är att som i de forna Sovjetstaterna förbjuda folk från att åka utomlands, alternativt att spärra in ”oliktänkande” i fängelse, något som fortfarande är vanligt i t ex Kina. De mildare varianterna kan vara att beskatta resande så pass hårt att enbart rika, eller eliter som inte betalar själva, har råd.

De medel jag här kallar milda är egentligen de som är mest intressanta att diskutera. De är implicita i sitt tilltal och anger ofta ett högre syfte som målsättning. Miljö är kanske det vanligaste, men det händer ju även att exempelvis charterresor anses vara fula av något diffust postkolonialt skäl.

Vi som finns i bilbranschen, eller som helt enkelt bara gillar bilar, får ofta höra att den onödiga bilismen måste bort. Definitionen av vad som är onödigt eller ej är tydligen något som inte står till individen som kör bil att besluta, utan det avgörs av representanter från olika offentligt finansierade projekt. Ett exempel är den EU-finansierade Internationella Bilfria Dagen, som infaller den 22 september varje år. I år deltar Borgholm, Eskilstuna, Finspång, Gävle, Göteborg, Hallstahammar, Nässjö, Örnsköldsvik, Östersund och Trollhättan från svensk sida. Syftet är att med skattemedel arrangera diverse kampanjer för att få bilister att låta bli att använda bilen – i alla fall under ett dygn.

I stället för att begränsa eventuella störningar som olika former av mobilitet kan medföra, såsom utsläpp, buller mm, görs försök att ta bort den helt. Det är alldeles fel väg. Steget kan tyckas långt från Kinas fängelser till den bilfria dagen, det är sant. Likheterna består dock i att begränsningar av mobilitet används som ett medel för att nå ett av makten uppsatt mål.