Bilen är en frihetsrörelse

Det finns få moderna företeelser som är så bespottade i Sverige som bilismen. Det är ingen hejd på allt elände våra fyrhjuliga vänner ställer till med – från global uppvärmning till högt BMI. Följaktligen gör förståsigpåarna allt vad de kan för att kringskära dess möjligheter.

För ett stort och glesbefolkat land som Sverige är bilen dock livsnödvändig. Det är lätt att sitta på Söders innekrogar och ha synpunkter på detta transportmedel som man så sällan måste använda. Men tunnelbana finns det inte i de värmländska skogarna.

Bor man utanför tätorterna så behövs bilen inte bara för arbetspendling
– varför reseavdraget inte tillnärmelsevis kan kompensera för uppkomna merkostnader. Bilen behövs också för att kunna åka och handla, uträtta ärenden, träffa vänner och bedriva fritidsaktiviteter och det är sällan den kollektivtrafik som erbjuds räcker till. Bilen behövs om vi inte skall bli sociala eremiter.

Politiker och myndigheter gör allt för att försvåra och fördyra användandet av bil.Att tanka bilen är rena rånet. Runt 60 procent av bensinpriset utgörs av olikaskatter, med skatt på skatten. Men vi biter ihop och åker bil ändå eftersom vi måste.

Det usla och eftersatta vägunderhållet beror säkerligen också på en outtalad önskan om att vi skall åka mindre bil. Istället för att bygga riktiga motorvägar så gör man så kallade 2 plus 1-vägar. Det blir ju billigare så.

På senare år har diskuterats att införa dubbdäcksförbud, eller åtminstone lägga på en avgiftsbörda för de som vintertid kör dubbat. Ursäkten är att det skulle riva upp skadliga partiklar, men är nog mest ett sätt att minska slitaget på vägarna, och därmed underhållskostnaderna. Att dubbdäck räddar liv och är nödvändiga för säker körning på hala vintervägar i det nordiska landet Sverige bortser man ifrån.

Ibland undrar jag dock om inte många antibilister är mot bilen på grund av att det är en så stark frihetssymbol. Bilen är en av våra största frihetsrörelser! När den på allvar kom i svenska folkets ägo på 1950- och 60-talen blev den ett medel för att bryta upp, söka nya horisonter och skaffa sig nya erfarenheter och möjligheter.

Vi fick äntligen ett redskap som gav oss ökad makt över våra egna liv. Ingen kunde styra och ställa vad vi skulle göra. Vi kunde sätta oss bakom ratten och åka dit vi ville. Med tåg och buss är du hänvisad till andra, och dessa andra var länge mestadels synonymt med staten. Inte undra på att många förmyndare gör vad de kan för att reglera och försvåra bilåkandet.

Det är också därför man inte ostraffat ger sig på bilismen i frihetens förlovade land på andra sidan Atlanten. Om vi bara kunde få samma uppslutning kring bilen här hemma.

Henrik L Barvå
Politisk redaktör, Nya Wermlands-Tidningen