Snålhet eller vishet?

Det transportsnåla samhället. Så kan det heta när man visionärt försöker föreställa sig världen utan bilar, eller med dramatiskt färre bilresor. Problemet med dagens situation är enligt detta sätt att se världen att vi är fast i ett bilberoende, vilket innebär att vi till exempel inte kan handla allt vi behöver utan att ta bilen. Vi behöver därför arbeta med tvingande åtgärder för att skapa en fysisk samhällsstruktur med så få transporter som möjligt. Allting ska då bli lugnt lugnt, ingen måste jäkta, utan resande kan – och bör! – ske endast som tidsfördriv. Vi åker framför allt inte till några köpcentra utan handlar allt vi behöver på hörnet där vi bor. Avspänt, trevligt, personligt. Om jag inte längre har möjlighet att ta bilen så ska jag upptäcka den känsla av närvaro och livskvalitet som infinner sig, ungefär som när det är strömavbrott!

Nu ska jag vända på det här. Akta dig. Jag som skriver detta är synnerligen partisk. I slutändan är det bilförsäljning som betalar en stor del av min lön. Jag gillar bilar, alltså. Även som privatperson. Bilen ger mig i mitt privatliv större valfrihet, större makt och mer resurser. Med makt menar jag räckvidd och handlingsfrihet, att jag kan förflytta mig själv eller mina tillhörigheter över större avstånd utan att fråga någon först.

Men även jag tycker att det är givande och eftersträvansvärt att stanna upp och att försöka frigöra mig från den dagliga stressen, bland annat genom att avstå från en extra inköpsresa för något jag egentligen inte behöver. De där strömavbrotten på landet har hjälpt till att påminna mig om att många av livets kvaliteter behöver stillhet och tid för att uppstå. Stillhet och tid fanns naturligtvis i överflöd innan bilen, men de finns fortfarande – om du vill!

Problemet med att leva i ett ständigt strömavbrott är dock att det inte blir lika roligt i längden. Vägtransporter är en grundförutsättning för vårt välstånd. Man har aldrig kunnat handla mer i en hörnbutik än man kan göra i min hörnbutik idag, trots att jag kan välja att ta bilen. Utvecklingen är en följd av många människors fria val och det var inte roligare förr. Samma tvingande omständighet som får mig att komma ihåg att den materiella lyckan har sin gräns, kommer, om den drar ut på tiden, också att påminna mig om att den egenmakt som är följden av valfrihet och större resurser är en förutsättning för att mina drömmar om lycka ska kunna bli mer än drömmar.

Så låt oss konstatera att den som reser eller transporterar något faktiskt är på väg någonstans för att förverkliga någonting, om det så bara blir en manifestation av att både mål och medel finns i den enskilda människans ägo. Den som förstår hur de flesta människor lever i de länder där fri rörlighet inte råder, kan intyga att resan är mycket angelägen.