Begränsad rörelsefrihet blir dyrt!

Av admin
 

Läste ni Svenska Dagbladets Brännpunkt lördagen den 1 december? Om inte så finns den här. Artikeln är skriven två professorer i psykologi som tycker att politikerna bör ta krafttag för att på allvar minska bilismen.

Håller du med?
Det gör i alla fall inte Jessica Alenius på BIL Sweden och Charlie Magnusson på MRF. Så här resonerar de:

Tommy Gärling och Margareta Friman tycker inte att bilen är självklar. Ingen kan tvivla på att bilen är inte är självklar för just Gärling och Friman, men för svenskarna är bilen en helt nödvändig hushållsmaskin utan vars hjälp det skulle vara svårt att få vardagen att gå ihop.

Varje dag tar två miljoner svenskar bilen för att köra till arbete eller skola och 1,4 miljoner uträttar andra ärenden med bil. Hela 85 procent av alla svenskar har tillgång till minst en bil och 36 procent har tillgång till minst två bilar. Dessutom använder 56 procent av oss som bor i Sverige bilen till längre resor varje år, som t ex semesterresor. De som allra mest upplever att det saknas fullgoda alternativ till bilen är personer mellan 24-35 år, företagare och de som bor i Norrland. Statistiken talar för sig själv, svenskarna väljer bilen när de ska förflytta sig.

Så svenska folket röstar om inte med fötterna, så med ratten – för bilen. Detta uppskattar inte Gärling och Friman som vill att ”politikerna på allvar försöker minska bilismen”. Metoden är att ”Samhället behöver därför organiseras om, så att människor blir mindre beroende av bilen…”

Med Gärling och Frimans logik gör höjda bilskatter det inte dyrare för bilisterna eftersom de ska sluta använda bilen. Det Gärling och Friman helt bortser från är att det finns en rejäl prislapp för människor och samhället med begränsad rörelsefrihet.

Rörelsefriheten är en förutsättning för frihet, demokrati och mångfald. Det är inte av en händelse som rörelsefriheten alltid begränsas i diktaturer, eller att fångenskap är begränsad rörlighet per definition. Det är t o m så att rörelsefrihet inom och utanför hemlandets gränser klassas som en mänsklig rättighet enligt artikel 13 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vi är övertygade om att de flesta politiker inser värdet av den rörelsefrihet som bilen ger och hur avgörande bilen är för t ex en fungerande arbetsmarknad.

Rörlighet och mobilitet är inte ett självändamål. Det viktiga är tillgänglighet, att smidigt komma fram till sitt mål. För att få en fungerande och hållbar trafik måste hänsyn tas till hela resan, från start till mål, som i de flesta fall sker med flera olika färdsätt. Vi är alla resekonsumenter – ”blandare”, dvs vi använder olika transportmedel; bilen, cykeln, eller kollektivtrafiken för olika ändamål. Vi är inte bilister eller cyklister – utan vi nyttjar olika transportmedel under en dag och ibland till och med under en och samma resa.

Det är därför viktigt att när vi planerar våra städer för framtiden måste vi utgå från att det fortsatt kommer att finnas en efterfrågan på individuella transporter, från den plats vi är till den vi själva vill komma till och vid den tidpunkt vi själva föredrar. Precis som anslutning till vatten, avlopp, el, gas är en självklarhet när nya hus byggs så borde anslutning till trafiksystemen också vara en självklarhet. Vi måste därför reservera tillräckligt med plats för individuella transporter även i framtiden. Gärling och Friman verkar blunda för den utveckling av bilar som skett när det gäller energieffektivisering, alternativa drivmedel och nya tekniker som till exempel elbilar. När vi planerar våra städer för framtiden måste vi tänka på morgondagens biltrafik, som kommer att vara helt utsläppsfria, säkra och tysta.

Jessica Alenius, vice vd BIL Sweden
Charlie Magnusson, informationschef MRF

Dela!

Kommentarer stängda.