De senaste tjugo åren har antalet unga med körkort stadigt minskat. Idag har bara 56,2 procent av 18-24-åringarna skaffat lappen. 1989 var det 76,5 procent. Den största anledningen är den höga kostnaden som inte är lätt att hosta upp innan man kommit in på arbetsmarknaden. Det paradoxala i det är att det är betydligt lättare att som ung få anställning om man har körkort.

Jag hade mitt körkort i handen när jag var 18 år och 3 månader. I den småstad jag är uppväxt var det faktiskt en aning sent. Helst skulle det vara på 18-årsdagen. På varje jobb jag haft sedan dess har det varit nödvändigt att ha körkort. Det har också gjort att jag fått roligare arbetsuppgifter än jag annars skulle haft.

• Jag var både stolt och glad när jag som 22-åring fick i uppdrag att köra storkundens lyxiga Mercedes tvärs över landet för att lämna den på Arlanda.
• Utan körkort hade jag inte fått åka till Kenya och arbeta som fritidsledare när jag var 24 år. Att ratta Toyota Hilux på dåliga vägar i storstaden Nairobi mitt i natten för att hämta mina tonåringar efter deras biobesök var en surrealistisk och spännande upplevelse. Några safari-turer genom nationalparkerna med elefanter och lejon blev det förstås också.
• När jag pluggade på högskolan fick jag sommarjobb på Posten. Jag behövde inte svettas i trappor utan fick, tack vare mitt körkort, jobba som lantbrevbärare. Jag körde omkring på landsbygden med radion på, fönstren nere och sommarvinden fläktande…
• Mitt nuvarande arbete på MHF, en trafiksäkerhetsorganisation, har förstås också inneburit en hel del bilkörning. Jag har för tidningen Motorförarens räkning fått provköra nya bilar av alla de slag. På sistone har jag även blivit motorjournalist och åkt på provkörningsresor till bland annat Spanien, Italien och Tyskland.

Jag har nästan alltid haft tillgång till bil men det dröjde länge innan jag förfogade över en egen. Det var först när jag träffade min man som vi investerade i en begagnad vit Toyota Avensis, som vi fortfarande har kvar. Tack vare den finns friheten att resa iväg när vi vill, vart vi vill. Och den känslan är värd mycket.

Jag vill verkligen rekommendera alla att ta körkort tidigt och snarast. Det gör dig mer attraktiv på arbetsmarknaden och ger större valmöjligheter. Körkortet kan ta dig riktigt långt ut i världen.

Jag vill också uppmana beslutsfattare att se över detta med körkortstagandet. Hur kan vi underlätta för unga att ta körkort – sänka kostnaderna, minska byråkratin etc? Det borde finnas bra åtgärder som inte har negativ effekt på trafiksäkerheten. T.ex. bör kostnaden för en momssänkning kunna uppvägas av att de unga får en chans att komma ut i arbetslivet.

Helena Gottberg är kommunikationschef på MHF (Motorförarnas Helnykterhetsförbund)

Dela!

• 

För några dagar sedan kom jag hem efter en härlig vecka i Idre. Resan från Stockholm och tillbaka gick i en bil fullastad med mig, hustru, barnbarn och all utrustning – från olika sorters skidor till extra underställ. Visst kan man komma till svenska fjällen med tåg och buss. Men för väldigt många är det bara en teoretisk möjlighet. För oss var bilen en nödvändighet och dessutom ett nöje. Fem timmars ostört prat samtidigt som man susar fram genom det svenska vinterlandskapet är ingen dålig början på en fjällvistelse!

Väl uppe i Idre bodde vi som så många andra i en fjällstuga några kilometer från backen. Visst ligger också en del hus i direkt anslutning till liftarna, men flertalet svenska skidanläggningar skulle inte överleva utan bilburna kunder. Utan bilen stannar liftarna!

Jag bor i Stockholms innerstad. Ibland uttalar sig politiker som om det är en onödig lyx för innerstadsbor att ha bil. Helst ska i alla fall deras bilar bort från gatorna. Och de som envisas med att ha bilen parkerad på gatan ska få betala dyrt för det. Men bilen är minst lika nödvändig för dem som bor innanför tullarna som för dem som bor utanför. Inte för att vi innerstadsbor gillar att åka runt med bil inne i city, utan för att bil ofta är den enda möjligheten att ta oss till platser utanför Stockholm.

Det blir allt vanligare i Stockholm att tränga undan biltrafik till förmån för fotgängare, cyklister och kollektivtrafik. I en del fall är det säkert nödvändigt för att vi alla ska få plats på Stockholms gator. Men inte sällan kan en ren fientlighet mot bilism anas när bilfiler plockas bort till förmån för cykelbanor och bredare trottoarer. Hur många stockholmare lider egentligen av den förskräckliga trängseln på trottoarerna? Och är inte problemet för cyklisterna snarare att cykelbanorna inte hänger samman än att de är för smala?

Jag ser gärna att staden planeras så att många människor kan komma in i city och röra sig där. Men den måste också planeras så att vi som bor inne i staden kan komma ut ur den med våra bilar, och dessutom ha någonstans att förvara dem när de inte används. Bilen är inte en onödig lyx. Den är inte heller ett nödvändigt ont. Den är en fantastisk möjlighet. Den gör att vi kan komma till platser vi annars inte skulle ha nått, och att vi kan få upplevelser vi annars hade blivit utan. Om det inte lät lite patetiskt skulle jag tacka bilen för en härlig vecka i Idre…

Dick Kling är ordförande i Skattebetalarnas Förening.

Dela!

• 

Enkelriktningar, gupp, trängselskatter, avsmalningar – det finns otaliga sätt att försämra för oss bilister på gatorna. Anledningen anges ofta vara miljöskäl. Bilar är smutsiga och folk borde istället åka kollektivt, gå eller cykla. Så är i alla fall många kommuners hållning i mobilitetsfrågan.

Men det är fel. Bilarna blir allt tystare och renare och det dröjer inte länge förrän vi har gott om helt utsläppsfria bilar på våra gator. Då faller miljöargumentet, men stadsplanerarna fortsätter att tänka i gamla spår. Nya bostadsområden byggs utan att innehålla tillräckligt bra angöring eller tillräckligt många parkeringsplatser. Följden blir kaos i trafiken och trafikstockningarna tas som ett tecken på att ännu fler åtgärder för att få bort bilarna måste göras. Gator spärras av och parkeringsplatser plockas bort, vilket gör att handeln i city sakta dör ut. Då blir planerarnas lösning att vara njugga med tillstånd till handel i ytterområdena. Och allt blir sämre.

Även mindre orter inspireras av storstädernas åtgärder mot bilism. Dyrare p-platser, bilfria zoner och avspärrningar blir allt vanligare trots att samhällena varken lider av trängsel eller andra trafikproblem. Inte heller går det att styra om människor till kollektivtrafiken, då denna inte är utbyggd i orterna på landsbygden.

Det måste istället ske ett rejält omtänk i planeringsprocesserna. Bilen är nämligen här för att stanna. Vi vill ha individuell mobilitet och vi vill kunna dra nytta av den flexibilitet och frihet som bilen bidrar till. Vi använder bilen för att kunna ta oss till jobbet, för att sköta våra vardagsbestyr och för att kunna göra utflykter och hälsa på släkt och vänner. Vi vill kunna bo på landet om vi känner för det och vi vill kunna byta jobb till ett bättre i grannkommun om det passar oss. Utanför de större städerna är detta omöjligt utan bil. Därför behöver vi bilen både i tätorten och på landsbygden och då är det fel att planera och bygga för framtiden med dåtiden som norm.

Dela!

• 

Allt färre ungdomar tar körkort. Trenden har pågått sedan 90-talet och har ännu inte brutits. De allra flesta tar dock körkort fortfarande, men många är inte längre ”ungdomar” då. När man har pluggat klart och/eller bildar familj så känns betydelsen av körkortet i armarna när man släpar matkassar på bussar och pendeltåg, i förnedringen när man måste tacka nej till ett jobb som verkade klart, i snopenheten när man inser värdet av att kunna skjutsa barnen till fritidsaktiviteter, sjukhus och tandläkare eller helt enkelt någonstans ut på landet till helgen. Då tar man körkort, kosta vad det kosta vill.

Men så länge vi är unga så kan vi skjuta sådana ”bekymmer” åt sidan. Och ung vill man ju va! Att ungdomar inte tar körkort har länge betraktats i termer av livsstil – att resor och nöjen prioriteras av ungdomar som i allt högre grad bor i storstäder där de inte är beroende av bil. Det verkar till och med lite häftigt, modernt och attraktivt att vara så där ungdomlig, bekymmersfri, barnfri, bilfri, utsläppsfri… och körkortslös.

Men det kanske inte alltid är sådär häftigt att vara ung. Det kanske inte alltid är ett aktivt val att sakna körkort, inte heller leder det med automatik till en fri, aktiv, intressant, miljövänlig och ungdomlig livsstil. Vid närmare granskning förändras faktiskt bilden och saken blir mer brännande. Ungdomar utan körkort är kraftigt överrepresenterade bland de arbetslösa i samma ålder. Körkort B är samtidigt den mest efterfrågade formella kompetensen på arbetsmarknaden efter ”yrkesspecifik kompetens” när det gäller jobbkategorier som inte kräver högre examen, vilket domineras av serviceyrken, helt enkelt de jobb som kan ge en ung människa ett jobb här och nu.

Vad körkortet ger oss, unga som gamla, är möjligheter. Möjligheter att tjäna egna pengar, att själv vara mobil, att leva ett gott familjeliv och att hjälpa andra att nå sina destinationer.

Naturligtvis har vi kvar möjligheten att alltid cykla till jobbet om vi vill det. Men den där sköna fria livsstilen och det där jobbet – som lagerarbetare, djurskötare, it-konsult, traumakirurg, kaffesäljare, vvs-montör eller vd för en webbyrå – kräver likafullt det där kortet.

Dela!

• 

Debatten om hur vi ska öka framkomligheten i våra städer har varit ett hett samtalsämne under den senaste tiden bland svenska politiker runt om i landet. Kommunerna prioriterar cykel- och gångtrafikanter samt kollektivtrafik, vilket innebär att bilen får maka på sig. Vi ska helst inte ta bilen in till city. Inte heller ska vi ta bilen till de otäcka köpcentrumen som har dykt upp som svampar det senaste decenniet. Sist men inte minst så ska vi absolut inte göra några onödiga korta resor med bilen. Nä, helst ska bilen stå kvar hemma i garaget.

Men frågan är vad som anses vara en onödig bilresa och vem som avgör detta? Är det avståndet som avgör detta? Eller är det ändamålet? Är det onödigt att köra till kompisen på landet för ett spontant besök? – Vi skulle ju kunna ta ett snack på telefonen istället. Bilresan till affären fem kilometer från bostaden – är det en onödig resa då du lätt kan ta cykeln dit?

Svaret på frågan är att du själv måste avgöra när du ska ta bilen oavsett avstånd eller ändamål.

När köttskattesdiskussionen ploppade upp på politikernas agenda för några veckor sedan var det några som ansåg att ”politiker ska inte lägga sig i svenskens matvanor”, borde inte detta även gälla för svenskens körvanor?

Dela!

• 

Att nordiskt klimat ofta överraskar med snöoväder borde inte ha gått någon förbi. Kollektivtrafik blir ofta stående under vinterhalvåret då snöröjningen inte kan skötas i takt med nederbörden och några gånger per säsong blir nästintill hela landet stillastående. När ska Sverige inse att bilen är en livsviktig säkerhet i detta klimat?

Kollektivtrafik, motorvägar och flygplatser måste helt stängas av på grund av säkerhet eller för att det helt enkelt inte går att ta sig fram. I Stockholmsområdet lovar SJ och SL varje år att sköta snöhanteringen bättre och höja beredskapen, trots detta och meteorologers varningar verkar den första snön alltid komma som en total överraskning. Det enkla svaret på varför det blir såhär år efter år är givetvis att ett företag som SJ av ekonomiska anledningar inte är helt förberedda då de inte prioriterar att ha tillräckligt mycket personal stand-by inför ett stundande snöfall. Att det inte finns tillräckligt många spår gör givetvis sitt till situationen också.

Vad kan man då dra för slutsats av detta? Jo, under den svenska vintern är det dumt att lita på kollektivtrafiken och bilen är det enda transportmedlet man själv styr.

Långpendlaren Marie Druvfors intervjuas i SvD och säger att det största problemet med pendlingen är att man aldrig har kontroll över när man kommer fram. Fritid och arbetet påverkas alltså men enligt Jonas Eliasson, professor i transportsystemanalys på KTH påverkas även samhället oerhört av dessa förseningar. ”Man kan spåra det till ekonomisk tillväxt, bostadsmarknad och arbetsmarknad” säger han om de årliga kostnaderna för förseningar som uppgår till 5,98 miljarder kronor varje år. Med vetskap om detta är det ren och skär idioti att försöka begränsa privatbilismen, för även om det finns årstider där det kan vara trevligt att cykla så återkommer vintern till Norden. År efter år behöver svenskarna tillgång till bil för att veta att de kan ta sig till och från jobbet- eller till skolan och livsmedelsaffären.

Att höja bensinskatter eller som Fältbiologen Ellinor Scharin skriver på Newsmill; avstå från att bygga förbifarten är totalt nonsens. Scharin påstår vidare i sin text att biltrafiken skulle öka med 70 procent om man byggde förbifarten. Man kan undra varifrån hon fått dessa siffror samt vidare fråga sig varför hon vill hindra medborgarna från att röra sig fritt? En välmående stad växer och det är naturligt att man med jämna mellanrum måste bygga nya vägar. Sanningen är att Stockholm skulle bli en miljövänligare stad om förbifarten byggdes, då färre bilar skulle cirkulera i centrum och mindre avgaser släpps ut då tomgångskörandet och köandet minskar. Vidare skriver hon att förseningar och trängsel kostar 6,3 miljarder per år varav bilismen svarar för endast 0,8 miljarder av denna summa. Detta är för henne ett argument att inte satsa på förbättringar för trafiken- för mig är det tvärtom! Bilismens särskatter uppgår varje år till 60 miljarder. Långt ifrån de 18 miljarder som återinvesteras i vägar och vägunderhåll.

Bilens frihets- och tidsekonomiska värde måste uppmärksammas och uppskattas i en tid då man kan lita på att kollektivtrafiken sviker.

Dela!

• 

Läste ni Svenska Dagbladets Brännpunkt lördagen den 1 december? Om inte så finns den här. Artikeln är skriven två professorer i psykologi som tycker att politikerna bör ta krafttag för att på allvar minska bilismen.

Håller du med?
Det gör i alla fall inte Jessica Alenius på BIL Sweden och Charlie Magnusson på MRF. Så här resonerar de:

Tommy Gärling och Margareta Friman tycker inte att bilen är självklar. Ingen kan tvivla på att bilen är inte är självklar för just Gärling och Friman, men för svenskarna är bilen en helt nödvändig hushållsmaskin utan vars hjälp det skulle vara svårt att få vardagen att gå ihop.

Jessica Alenius, vice vd BIL Sweden
Charlie Magnusson, informationschef MRF

Dela!

• 

Född in i en bilfamilj har jag från början lärt mig att uppskatta bilen med dess enorma fördelar. Kanske får jag anses vara indoktrinerad, men jag skulle vilja hävda att alla som någon gång åkt öppet med håret fladdrande en sommarkväll är tvungna att hålla med mig. Bilen är inte bara det bästa utan även det roligaste transportmedlet.

När jag var liten ritade en gång min far upp en teckning. Den föreställde mig, och runt mig ritade han en snäv ring. Den symboliserade hur stor rörlighet jag hade när jag som liten lärde mig att gå. Utanför den ringen ritade han sedan ytterligare en ring, marginellt större, vilken symboliserade hur världen blev mer tillgänglig i och med att jag började cykla. Den näst sista ringen täckte hela arket. Det var den ringen som visade hur mycket av världen som skulle vara tillgängligt för mig den dagen jag tog körkort. Bilen är en helt fantastisk uppfinning eftersom den möjliggör en spontanitet och rörelsefrihet som vare sig flyget eller kollektivtrafiken kan erbjuda. I bilen kan man ta med sig nästintill obegränsat med packning, vilket jag som kvinna enligt rådande klyschor gärna gör. Vänner får man för den delen också med sig lätt och smidigt till skillnad från resande med tåg och flyg som kräver långsiktig planering. Med vännerna kan man stanna och fika, bada eller utforska sevärdheter på vägen mot resmålet vilket gör att även resan blir trivsam! Kombinationen av frihet och effektivitet kan inga andra transportmedel erbjuda även om man i städerna under vissa klockslag visserligen gör bäst i att resa kollektivt. Likväl kvarstår faktum, känslan av att närhelst man vill kunna uträtta ärenden eller ge sig ut på upptäcktsfärd utan att låta sig hindras skulle jag inte byta mot någonting.

Den sista ringen då? Då knycklade pappa ihop pappret, slängde det i papperskorgen och sa ”i väntan på ditt körkort ska du lära dig läsa ordentligt. Genom litteraturen kan du resa vart du vill och den ringen är för stor för ett papper.”

- ”Men det är klart”, tillade han sedan, ”i biblioteket får du aldrig känna håret fladdra.”

Victoria Elmgren är researcher på Kungliga Automobilklubben (KAK).

Dela!

• 

Det finns goda skäl för debattera nackdelarna med dagens bilåkande. Miljöpåverkan är det mest uppenbara skälet. Olycksriskerna och bullerstörningar är andra. Dessa är dock i huvudsak tekniska problem. Miljö- och säkerhetsproblemen kan vi förbättra och lösa med ny teknik, vilket också sker i snabbt takt.

Men vid sidan av de legitima skälen att kritisera bilåkning dyker det också upp mer eller mindre märkliga påståenden. Ett ganska historielöst och ogenomtänkt sådant är det att bilen skulle vara en slags social orättvisa.

Bilen porträtteras till exempel ibland som om den endast användes av män, företrädesvis rika sådana. Det är en tes som bland annat har drivits av Grön Ungdoms språkrör och av den socialdemokratiska oppositionen i Stockholm. Kanske stämde bilden av bilen som ett privilegium för välbärgade män för sjuttio år trettio år sedan. Men den kan knappast sägas beskriva dagens ägande och användande av bil.

Om man ser till var i Sverige som man åker mest kollektivtrafik är det i de rikaste länen. Faktiskt är det i södra Sverige i de tätbefolkade storstadsregionerna som kollektivtrafik överhuvudtaget är ett alternativ för vardagstransporter. Dessutom åker man mest kollektivtrafik i de rika innerstadsdelarna. Invånarna i fattigare förorter är ofta hänvisade till bil om de vill handla eller ta sig till arbeten som inte ligger i stadskärnorna. Beroende av bilen är man om man också om man bor i till exempel Norrland, Gotland, eller skogsbygderna i södra och mellersta Sverige.

Förutom att bilen används i de mindre tillväxtstarka delarna av Sverige finns ett annat bevis för att bilen inte bara används av rika. Trots att Sverige är ett av få länder i världen som har egen fordonstillverkning kör vi som bor här inte runt i nya bilar. Tvärt om har vi Europas kanske äldsta fordonsflotta. Det om något är ett tecken på att bilen i vårt land inte är en leksak för vuxna pojkar. Det är en dyr, men avgörande brukstingest som vi behöver för att vardagen ska gå ihop.

När det gäller könsaspekten kan man konstatera att män inte kör nämnvärt mer bil än kvinnorna. Resvaneundersökning visar att befolkningen i stort använder bilen för 70 procent av sina resor. Männen bara i några få procent mer av fallen. Siffrorna måste dock läsas med kunskapen om att kvinnor gör fler resor per dag än män. Kvinnor hämtar och lämnar oftare på förskola och skola. De handlar mer frekvent, och de gör fler sociala resor, till vänner och släktingar. Det mesta pekar på att bilen generellt sätt är viktigare för kvinnor än för män.

Man kan undra hur vissa debattörer tror att Sverige skulle se ut utan bilen. Skulle kvinnan vara mer jämställd mannen om det inte gick att ta bilen när man lämnade barnen på förskolan eller handlade mat? Skulle arbetstagarnas ställning vara starkare om det inte fanns möjlighet att ta bilen till ett jobb som låg en mil bort från bruksort man bodde på? Skulle skillnaderna i levnadsstandard vara mindre mellan fattig och rik om det var ansågs som lyxkonsumtion att köra bil?

Frågorna är förstås retoriska och det samlade svaret är att bilen varit en avgörande faktor för att skapa ett land präglat av hög grad av jämlikhet mellan olika grupper. Inser man inte det har man inte tänkt efter.

Mathias Bred är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.

Dela!

• 

Vilken lycklig dag det var, dagen då jag fick körkort! Jag var vuxen på riktigt. Att sätta sig i en bil och köra iväg alldeles ensam var både otäckt och spännande, men framför allt en alldeles obeskrivlig känsla av gränslös frihet. Den känslan finns fortfarande kvar efter flera decennier.

Just 18 år fyllda klarade jag teoriprovet med glans men blev kuggad på uppkörningen. Skrik och panik! Jag som älskar bilar och hade jobbat på bilverkstad och allting. Tror min uppkörningsinspektör hade en dålig dag, han tyckte jag tittade för lite i backspegeln. Det tyckte inte jag. Dessutom hade jag ju varit där, jag visste ju hur det såg ut bakom mig. Hallå, jag var ju där alldeles nyss!

Om man bor på landet är bilen verkligen helt livsnödvändig. Har man tur går det en buss tre, kanske till och med fyra gånger om dagen, men det är inte särskilt flexibelt att åka buss om man måste gå långt för att komma till busshållplatsen. Dessutom gå förmodligen sista bussen vid 6-tiden. Bio – det kan man fetglömma.

Körkortet är viktigt i en småstad och än viktigare på landet. Förutom buss(o)turlistan så har man andra aspekter som avstånd, umgänge och prestige att ta hänsyn till. Bilen får helt andra funktioner än i stan. Dessutom kan man gissa att det är vanligare att bilar på landsbygden har namn än i storstan. Undrar hur många bilar som kallas gamla Bettan…

På landet spenderar man kanske mer tid i bilen men man har definitivt mindre problem med den, inga p-böter eller städdagar. Man blir heller inte inplogad i rännstenen på vintern och man behöver inte köra runt i timmar för att hitta p-plats. Inga onödiga avgaser för att man sitter i massa köer.

Debatten om höjd körkortsålder har varit livlig den senaste tiden. Anledningen är en vetenskaplig rapport om olyckor och åldrar. Här måste jag erkänna att som nybliven, 18-årig körkortsinnehavare körde jag rätt fort, pjäxan i pannrummet hela tiden, typ. Men när det gäller politisk enighet har vi väl sällan skådat sådan samstämmighet bland de politiska partierna. Nej, inte höjd körkortsålder det skulle framför allt försämra ungas konkurrenskraft på arbetsmarknaden.

Jag kan bara konstatera att för mig som lantis var att få körkortet definitivt ett livsförändrande ögonblick.

Dela!

•